Houston, we have a problem...

Alltså... nu när sambon inte är hemma sköter jag ruljangsen själv. Inget konstigt med det, jag har ju för sjutton varit ensamstående när Lucas var liten, det är på många vis enklare nu än det var då, nu kan jag ju be Lucas att hjälpa mig med saker, vilket jag knappast kunde då. Men ändå är jag totalt sönder av trötthet. Jag hajar inte hur jag ska orka de här sista dagarna?!
Grejen är den att jag måste upp för att skicka Lucas till skolan och kissa hundarna. När jag gör det, så vaknar Tim av att jag går ner för trapporna. Eller hundarna, jag vet inte, men något väcker honom i alla fall. Hade jag däremot inte behövt väcka Lucas hade både jag och hundarna stannat uppe och då ingen går i trappan så vaknar inte Tim före tio på förmiddagen.
Men när jag måste ner, då är han vaken, och somnar INTE om. Klockan är då ungefär åtta på morgonen. Vilket är en helt ok tid att vakna, om man inte råkar vara som mig.

Jag klarar att underhålla honom och greja med det jag ska på dagen, men jag DÖR vid femtiden på eftermiddagen. VARJE dag. (Även när sambon är hemma) Och så håller det i sig till ca kl 22. Fem timmar i komaliknande vakenhet. Jag minns alltså knappt vad jag gör eller säger. Jag käkar för att inte somna.
Sen PING klockan 22.30 så blir jag klarvaken vilket är ganska skönt för då brukar hundarna få sista nattkissningen, men ett problem uppstår: Även om jag bara kissar dem på vår baksida och inte tar någon regelrätt promenad med dem, så slår det över. Övertröttheten gör att jag inte kan somna. Jag blir i stället hyperstressad. 
Problemet är att jag då kan sitta uppe till fem på morgonen och vara kanonpigg bara sådär. Vilket resulterar i sömnbrist på dagen, som alltså förvärrar min trötthet vid fem och framåt. Ond cirkel.

Det funkar ett tag. Men inte hur länge som helst. Jag skojar inte om jag säger att jag har ångest över att det är så många dagar kvar till pappa i familjen kommer hem... hur ska jag bryta cirkeln?! Jag har ingen som helst energi att prata med folk, än mindre träffa någon. Jag har ingen lust att ta insomningsmedicin eller sömnmedicin då den dels är gammal och dels blir jag som en levande död av den. (minnesluckor, avdomnad kropp, synrubbningar och balansen sätts ur spel, vilket är direkt olämpligt när man har en trappa i hemmet)

Den här synen längtar jag ihjäl mig efter varje dag. Bild från ikväll. Trött sötnos.

När jag VILL sova, då tvärvägrar Tim. När han äntligen lägger sig och är trött, då är jag inne på övertrötthet och KAN inte sova. Lucas kan jag säga godnatt till och lägga mig, det spelar ingen roll. Men Tim.. nej. Det funkar inte.

Ja. Jag klagar lite idag. Men det är tillåtet, för mitt liv är inte bara gulligt hela tiden. Fast jag kan bjuda på en smågullig bild från idag! För att fotografering är en sak som jag ägnar mig åt när jag försöker hålla mig vaken...

Heepa fick spader på att jag hängde hennes leksak i trädet, och försökte döda trädet för att få ner den. Knashund! Hon förgyller mina dagar och ger mig lite energi, för hon får mig alltid att skratta. Det är välbehövligt!