Vad är din ursäkt?

En fitnesstjej vid namn Maria Kang postade en bild för ett tag sedan som väckte många sovande björnar. Själv skrattar jag mest åt hela grejen, men det är samtidigt lite kul för det finns ganska många som "svarat" henne med olika saker som är "deras ursäkt" för att inte se ut som hon..
Här är hennes bild:

 

Jag tycker absolut att hon ser bra ut, ingen diskussion. Men jag undrar i mitt stilla sinne.. hur många har mått dåligt över hennes bild? Jag tror att många skrattar som jag och skakar på skallen. Men jag tror också att det finns ganska så många som faktiskt tar rätt illa vid sig och kan tänkas må väldigt dåligt av att hon verkligen trycker upp i nyllet på folk att hon minsann är så smärt och fin efter tre barn och bara åtta månader efter den sista fötts... 

Jag ska inte döma någon. Men däremot tänker jag ge mitt svar till varför jag inte ser ut som henne, trots att jag bara har två barn! Nämligen detta:

 (Min väldigt trötta hund gör även mig väldigt trött. Och mitt röriga hem tar all min tid, när jag nu råkar vara vaken!)

Kort sagt, jag har viktigare saker för mig än att göra mig snygg. Prioriteringarna är inte samma i mitt liv som i många andras, och det borde vara ok, tycker jag! 

 

Bill Gates budord (och mina)

Bill Gates vet nog vad han snackar om när det gäller framgång. Jag kan håller definitivt med honom i vartenda ord av detta: 

1. Livet är orättvist, vänj dig.

2. Världen bryr sig inte om ditt själv­förtroende. Världen förväntar sig att du ska prestera något innan du kan luta dig tillbaka och må bra.

3. Du kommer inte ha en fet månadslön direkt efter gymnasiet. Du kommer inte att bli VD med fin bil innan du förtjänar det.

4. Om du tycker att din lärare är jobbig: Vänta tills du får en chef.

5. Att jobba i gatukök eller som städare är inte under din värdighet. Dina far- och morföräldrar hade ett namn för det – de kallade det för möjligheter.

6. Om du strular till det: Skyll inte ifrån dig, lär av dina misstag.

7. Din skola kanske inte tror på vinnare och förlorare, de kanske ger alla nya chanser hela tiden. Detta liknar inte någonting i det verkliga livet.

8. Innan du var född, var dina föräldrar inte så tråkiga som de är nu. De blev sådana för att de måste betala dina räkningar, städa efter dig, tvätta dina kläder och lyssna på dig när du pratar om hur cool du tror du är. Så innan du räddar regnskogen från parasiter som dina föräldrars generation, prova att städa garderoben i ditt eget rum.

9. Livet är inte uppdelat i terminer. Du kommer inte ha några sommarlov och väldigt få arbetsgivare är intresserade av att hjälpa sina anställda hitta sig själva. Gör det på din egen fritid.

10. TV är inte på riktigt. I verkliga livet måste folk faktiskt lämna kaféet och gå till jobbet.

11. Var snäll mot nördarna. Chansen är stor att du kommer att jobba åt en.

Det är HELT ok att länka till inlägget om man håller med i detta! 

Spontaniteten som försvann

Något som jag ibland kan både störa mig på och bli lite deppig över, är att det där SPONTANA mötet ofta verkar ha försvunnit nu för tiden. Idag slänger man nästan jämt iväg ett "hitta på nåt?"-SMS i stället för att helt enkelt lyfta på röven och gå till den man vill träffa och fråga om man ska ta en fika eller göra något. Spontant. Jag misstänker att det är människans naturliga lathet som visar sig, i kombination med att det skett en attitydförändring. Många tycker det är snudd på respektlöst att komma och knacka på dörren utan att ha avtalat något innan. Så var det INTE när jag växte upp, då var det mer regel än undantag att man gick dit man ville och knackade på, och hade man tid så släpptes besökaren in och om inte tiden fanns så var det bara att ge sig hemåt igen. No biggie.

Men idag... alltså, jag har grannar som messar i en halvtimma för att mötas och hämta eller lämna en kvarglömd grej i 30 sekunder. Folk som bor 50 meter ifrån varandra måste helt seriöst skicka SMS för att få ett ok att komma och hämta sin kvarglömda grej, för att någonting ska ses klart på tv eller maten måste ätas upp eller hunden ska kissas.
När jag växte upp så gick man dit, fick sin grej och hängde kanske med på hundpromenaden och tog en spontanfika efteråt. Inte idag. Nej nej. Idag ska det planeras in i almanackan om man vill ses. "På tisdag klockan två funkar för mig, hur har du det då?" är en inte så ovanlig kommentar, vilket jag kunnat förstå om det gällt att 30 pers skulle samlas och därmed slita sig från sina aktiviteter. Men för att ta en promenad med hunden, som man ändå måste göra dagligen flera gånger? Nja, det känns inte helt motiverat att detaljplanera så.
Det är synd! Jag saknar det där spontana.

Skaffa en hobby!

Suck alltså! Det finns en dam här i krokarna som verkligen behöver en hobby, omgående. Nu har hon suttit och ringt till länsstyrelsen och hävdat att en av våra katter har såna tovor att han närmast inte kan röra sig alls.
Han har ett par tussar som kladdat ihop sig på baklåren, det stämmer. Men han har inte problem att röra sig, och vi borstar och tvättar och klipper dessa tovor och sen går han ut och skaffar sig nya. Så har han gjort massor av gånger. Vår långhåriga katt klipper vi varje sommar i "lejonklippning" för att hon samlar på sig tovor trots borstning och klippande så gott som dagligen under höst-vinter-vår. För oss är det naturligt att man tar itu med pälsen och det är något som vi också gör. Men förmodligen ser damen ingen större skillnad eftersom det rör sig om en utekatt som i perioder skaffar nya tovor varenda dag, vi reder ut, han går ut och får nya samma kväll.

En av mina gamla katter, Lazy, får illustrera ungefär hur mina katter brukar se ut i pälsen.

Damen i fråga menar förmodligen väl. Men det blir väldigt fel och missriktat när man skriver lappar och närmast hotar med anmälningar i stället för att föra en diskussion och FRÅGA vad som ligger bakom och hur man kan komma tillrätta med problemet.
Tyvärr är det kanske så som en i stallet brukar säga, att "ju äldre man blir desto mer bitterfitta blir man", och då är det svårt att faktiskt ta reda på fakta, då baserar man allt på åsikter och antaganden i stället. Och det är så osämja och missförstånd uppstår.

Efter att ha pratat med handläggaren på länsstyrelsen så är ärendet nedlagt, utan vidare åtgärd. Jag kommer inte diskutera saken med damen som anmält mig, och jag är inte arg på henne. Men jag undrar i mitt stilla sinne om hon ens förstår att hennes "okynnesanmälning" stjäl resurser från de djur som faktiskt far illa på riktigt, precis som en "okynnesanmälan" där man inte besvärar sig med att ta reda på fakta innan man anmäler någon till exempelvis socialen, också stjäl resurser från de som verkligen har behov av hjälp? Jag kan inte bli arg för att någon bryr sig om barn eller djur. Men jag kan bli otroligt frustrerad över att så många inte bemödar sig om att försöka lösa saker själva eller ta reda på fakta INNAN man anmäler hit och dit.
Det är ett utspritt problem, och det är sorgligt att folk inte kan kommunicera mer än så..

Små barn, små födelsedagar

Jag är en sån där mamma som är lite kluven vad gäller födelsedagsfirande.Jag gillar stora kalas, men jag tycker det är tämligen bortkastat med kalas för barn som inte förstår vad som pågår riktigt. Så jag lägger inget krut på kalasen innan barnen passerat 5-6 år ungefär.

Tim några timmar gammal

Imorgon fyller i alla fall Tim år. Fyra år blir han, och vi har bestämt oss för att göra det enkelt. Han får gå på dagis och bli firad av kompisarna där (det bjuds på fika och glass och han får något litet paket) och sen firar vi hemma med lite fika och presenter. Sen får han firas mer ordentligt med tårta och så när mina föräldrar kommer hit om en dryg vecka. Då blir det tårta och lite mer presenter, och kanske någon rolig aktivitet.

Det kan låta hårt att inte fira ordentligt på rätt dag, men han förstår liksom inte konceptet med att fylla år ändå just nu, det känns som att det är bättre att man ruckar lite på firandet nu än när han är sju, åtta år och faktiskt begriper saker. Mammamaffian lär nog tycka att jag förvägrar mitt barn kärlek eller något, men det här passar för oss just nu. Så får det bli. 

Så oansvarigt att hamna hos kronofogden

När jag träffade min sambo för några år sedan, då tillhörde han de som kunde kläcka ur sig kommentarer som den i rubriken. Att folk som hamnat hos Kronofogden var "oansvariga". För mig, som levt som fattig under en tid, så var det rena hånet, och han fick sig en rejäl utskällning, inte bara en gång.

I Sverige idag är det väldigt lite som behövs för att man ska hamna i skuldfällor och hos Kronofogden. Alla som hamnar där har inte förköpt sig på lyxprylar, utan väldigt många är såna som blivit sjuka och förlorat jobbet och som helt enkelt går på soc.
Socialtjänsten har nämligen inget ansvar för att betala skulder. De har ansvar för att man får in pengar till hyra, el och mat. Inget mer. Jo transport (busskort) om man har praktik eller liknande i deras regi, och det brukar man ha eftersom de har krav på att man ska vara aktiv arbetssökande och helt ute på någon aktivitet för att få ta emot underhållsstöd.

Jag har själv hamnat hos kronofogden för att jag inte fick nog med pengar för att betala räkningar som jag hade utöver hyra och el och mat. Jag förstår hur man resonerar, Soc ska inte behöva betala för mer än de elementära behoven för annars finns hur många som helst som kommer med ett berg av räkningar och passar på att bli skuldfria.
Men de biter sig själva i häcken lite, för när man går till socialen är det inte så sällsynt att de dröjer med utbetalningarna så länge att man faktiskt får även hyran och elen till inkasso och ibland till kronofogden också under tiden som de "handlägger ärendet". Och de betalar INTE några inkassokostnader utan bara den faktiska räkningens belopp. Vilket är fel enligt mig. DE är ju skyldiga till att det blivit en fördröjning som lett till ökade kostnader, då anser i alla fall jag att pengar till att täcka den kostnaden bör komma ifrån Socialtjänsten. Meningen är väl ändå att hjälpa folk i nöd, inte att skaffa dem nya skulder?

Min allra första markering hos Kronofogden fick jag på grund av just en sån grej. Att Socialen ville utreda mitt behov när jag för första gången sökte underhållsstöd, och det drog ut på tiden rejält. Jag hade en hyresvärd som var förstående, men elbolaget var desto mindre tolerant. Så jag fick bo kvar, men jag fick elräkningen hos Inkasso innan jag beviljades pengar alls, och när jag beviljades pengar så tog det ytterligare tio dagar innan jag fick pengar i handen eftersom man på den tiden tog ganska god tid på sig att föra in nya bidragstagare i systemet och vi hade dessutom olika banker vilket la på ytterligare tre dagars fördröjning.
Men det var ju inte Socialens problem. Det var bara för mig att låna av vänner och bekanta och invänta utbetalning. Så när jag väl fick pengar gick det mesta av dem till att betala tillbaka tillfälliga lån av vänner och andra som hjälpt mig där socialen borde gjort en akutinsats och skrivit ut en check i stället. Jag levde vidare på det sätt de hade sagt åt mig gällde: Jag lånade av vänner och bekanta när pengarna var slut, och när nästa utbetalning kom så gick det mesta åt för att återbetala lån, och en vecka senare var jag tillbaka och lånade pengar av samma människor igen och igen. Det är inte ett bra sätt att leva, och Socialtjänsten uppmuntrade mig inte bara, de formligen tvingade fram detta beteende hos mig, för de vägrade tidigarelägga utbetalningarna.

Jag hade varit helt skuldfri innan den här händelsen, och jag tappade sugen totalt när jag hamnade hos Kronofogden när jag var såpass ung som 19 år. Det var inte bara skamligt, det var också väldigt mycket ett hinder eftersom jag fick svårt att skaffa mobilabonnemang, lägenheter osv.
Jag tycker IDAG att det hade varit smartast av mig att försöka spara ihop till den där första skulden på omkring 1500 kr och betala av den, men DÅ kändes det ganska oöverstigligt och som att mitt liv förstördes totalt, eftersom jag inte ens hade pengar till mat, än mindre till en Kronofogdeskuld.

Jag var ung och omogen och kände att det var skitsamma vad jag gjorde just då, jag var arg på hela grejen och tog därför tillfället att shoppa en massa totalt onödiga saker mest för att jag ville ha dem, och jag hade ingen som helst plan att betala dem. Vilket så klart resulterade i en massa fler räkningar hos Kronofogden.
Hade jag fått någon som helst förståelse som 19-åring, hade någon på Socialtjänsten lagt manken till och försökt skynda på processen lite för att hindra att min räkning gick till inkasso och Kronofogden, då hade jag mått bättre och inte känt att allt var skitsamma. Då hade jag förmodligen inte gjort det där onödiga shoppingrycket och fått ÄNNU mer skulder. 

Det behövs så otroligt lite för att man ska hamna på fel sida av samhället. Man ska inte behöva hamna i skuldregister när man inte ens är 20 år fyllda. SÄRSKILT inte på grund av en myndighet som finns där med en uppgift att HJÄLPA. Det är totalt vansinnigt!


Känner ni igen er i detta?

Att oja sig över naturliga saker som mens?

Jag förstår mig inte riktigt på hur folk är funtade. Mens är naturligt. Det är jävligt bökigt och jobbigt och medför både moodswings och sötsug och mycket annat. Men att det skulle föra med sig idioter var lite otippat. Att kalla mig för en kass förälder bara för att jag väljer att gå lite längre än gemene man när jag illustrerar ett inlägg i en blogg där mina barn också figurerar, det känns lite sådär.
Det får mig att fundera på hur man orkar sitta och överanalysera och tänka ut worst-case-scenarios för hur barnens föräldrar och kompisar ska sitta och googla fram bilder på en blodig binda och inse att "DAMN, den finns på samma blogg som ungen i klassen.. vad ÄR det för miffon?"

Folk tar sig rätten att tycka saker, det är jag helt med på. Alla har vi åsiktsfrihet. Men att en bild på en blodig binda (dessutom i ett helt annat inlägg som inte är i direkt närhet till det där barnens bilder finns med) ska vara nog för att jag ska "kränka" barnen det är så jävla mycket BULLSHIT så det blir komiskt. Det är inte tal om att barnen blir kränkta av att jag lägger en blodig mensbindebild på bloggen. Det är snarare tal om att de korkskallar som TROTS SKRIFTLIGA VARNINGAR för vad man kan mötas av, klickar sig in på bloggen, blir förfärade och kränkta av att någon äcklig jävel visar en så intim grej som en blodig binda.
Hade jag undrat om jag fått missfall, då hade det varit heeeeelt ok, har jag förstått. Men eftersom jag nu inte tillhör de där som tror att världens läkarexpertis sitter på FL dagarna i ända så skulle jag aldrig förlita mig på deras omdöme. Inte heller skulle jag outa ett missfall på ett forum. Bara som en parantes alltså...

Jag blir lite förfärad. Mina barn växer upp omgiven av bortskämda snorungar som inte har hyfs och vett, och de uppfostras av så kallade pedagoger som sitter och skäller på varenda människa som säger till sitt barn på ett mer rejält sätt än att de får ett leende och "neej, så får man INTE göra, då blir kompisarna ledsna"  när de smackar till någon förbipasserande med en spade i skallen eller liknande.
Och ni klagar på vilka bilder man illustrerar inläggen med på en liten jäkla blogg i nätets utkant? Bra prioriteringar!

Skolfoto

Idag fick jag hem årets upplaga av Lucas skolfoton från Pixybild. HUR besviken blir man när man väntar sig vettiga bilder (de tar rejält betalt, och de ska föreställa vara proffs!) och får hem en bild där sonen har ett plastigt fejksmajl över hela ansiktet, och bilden dessutom är suddig? SUDDIG??

Betalar man närmare 1000 kr för skolfoton så bör man väl kunna vänta sig en viss kvalité på bilderna? Tydligen inte. Jag kan bara konstatera samma sak som en del vänner på Facebook sa, att jag kan nog fota honom bättre själv.

Jag väntar mig inte att man ska få galet fina bilder med perfekt leende och äkta glädje, för att få såna bilder behöver man ha en viss relation med människan man fotar. Men en yrkesfotograf bör åtminstone FÖRSÖKA få till ett ordentligt leende. ÄVEN om han är trött på ungar just då. Det kallas service. 

Lucas är inte lättflörtad när man fotar, han är aningen otålig nästan jämt. Bilden ovan har jag själv tagit i skogen någon minut hemifrån, och den är fan så mycket bättre än skolfotot. Inte bra, men betydligt bättre än skolfotografens bild. Då är jag ändå amatör! (Den är oredigerad dessutom)

Här är ett ÄKTA leende på Lucas läppar. Men han HAR en tendens att fåna sig på bild, kanske har jag fotat honom för mycket som liten, jag vet inte. Men jag blir ärligt talat förbannad när fotografer tror att de kan köra på någon slags löpande-band-metod när man fotar ungar. Men det är väl så, de allra flesta orkar inte klaga eller glömmer bort att skicka tillbaka bilderna när de är missnöjda. Det är helt enkelt så att de flesta betalar för att det kommer en räkning, oavsett om man är nöjd eller inte. Dit hör inte jag.

Jag skulle helt allvarligt skämmas om jag var den som fotat Lucas i år. Efter vad jag hört så var det inte direkt proffsigt, en gubbe som inte ens brydde sig om att en tjej på gruppbilden skymdes till hälften av lärarens huvud. "Proffsigt" värre!
Nej, Pixybild får en fet diss av mig. Och förhoppningsvis av många fler, så kanske de reagerar. Många har inte möjligheten att få fina bilder på sina barn på andra sätt än skolfotona, lagom kul att få bilder som inte är någon möda lagd på ens av en yrkesfotograf då?!

(Tackar verkligen för att Tims dagis inte anlitar några amatörer från ett storföretag, utan använder sig av Aros Foto som är bra på det de gör och ändå lägger ner lite tid på att få bra bilder. Tummen upp för det! )

Inredningsproblem

Jag har ett bekymmer som växer lite för varje dag. Varje dag kommer vi nämligen lite närmare julen. Snart är det inte legitimt som duktig tvåbarnsmorsa att inte orka börja plocka med julsakerna. Vafasen, vi fingrade ju på årets julkalender för tv och radio senast igår, och på hyllorna i affärerna står Julmusten och trängs med Loka Pepparkaka, medan julstjärnorna lyser så stämningsfullt. (Jo det är sant, i alla fall här i Enköping.)

Det bjöds på pepparkakor på Coop när vi köpte lim häromdagen också!

Mitt problem är inte att jag inte har något julpynt, jag har snarare alldeles för mycket julgrejor, trots att ungefär halva samlingen försvann till mina föräldrar (deras jultomtar och allt annat brann nämligen upp) förra året. Jag har ändå ett halvt ton julgrejor som jag inte vet var jag ska placera.

INGEN av mina tomtar matchar min inredning. Jag är totalt värdelös på att få dem att inte se malplacerade ut! Inte blir det lättare av att barnen fått asfina sånadär LED-lamps-prydda jättestora tåg med tomtar och grejor. Dem vill man ju ha framme, men då får ju inte något annat plats!

Jag erkänner att jag är lite kluven. Jag gillar julen HOS MINA FÖRÄLDRAR, för min mamma och pappa har en förmåga att få den mest tacky tomte att passa in och se helt naturlig ut, men själv kan jag inte ens få en kopp med glögg att passa in...

GAH! Jag är redan stressad över detta. Tänk då om sex, sju veckor?

Det här med genus

Det här med genus har under flera år varit något jag stönat högt när folk för på tal. Jag avskyr ordet HEN som på en sekund kan få mig rejält irriterad. Det är som magi. Jag HATAR det verkligen, och jag kan inte ens säga varför. Det är som en inre treåring som skriker och stampar med foten så fort "Hen" kommer på tal eller används. Jag tränar på att ignorera det, för den som lider mest är ju jag själv. Men det är svårt, det ska erkännas!

 Min stora kille Lucas på hästen jag rider. Han utövar en tämligen "tjejig" aktivitet med glädje. 

Men hur är det i övrigt då, är jag anti genus eller hur är det? 
Nejdå, jag tycker nog att jag är ganska insatt (läser ju Lady Dahmers blogg sporadiskt och där får man lära sig en hel del och får en del tankeställare i ämnet med.) och erbjuder mina pojkar även "flickiga" saker. Herregud, de har ju båda två hängt med mig i stallet, en tyyypisk tjejgrej. De har ridit på ridskola och de har ridit privat. Den stora killen hoppar rep med tjejerna och gillar faktiskt at greja med barbiedockor ibland även om han oftast föredrar att spela Minecraft eller ränna runt i skogen runt knuten med sina kompisar. Men här där vi bor leker barnen inte så mycket i grupper om killar/tjejer utan där är det väldigt blandat. Äldre och yngre, killar och tjejer. Alla är med, och det tror jag påverkar leken rätt mycket. Så jag har det rätt väl förspänt, för området som sådant är redan ganska genusvänligt utan att man egentligen gjort något.
På dagis (jo i MIN värld heter det dagis oavsett om det är ett "hån mot pedagogerna" att kalla det så eller inte) leker den lilla killen med dockor, här hemma favoriserar han en mjukishäst som vi vann på Grönan i somras, och ägnar sig gärna åt lite lugnare aktiviteter som att rita, pyssla och lägga pussel.  Han är inte någon direkt "klassisk" kille som ska vifta med svärd och leka med bilar. Han blir väldigt glad om han får komma in i stallet när jag ska hämtas där på kvällen, och pussa min häst godnatt, och rida lite på stallgången innan vi åker hem.

Den stora killen älskar starka färger som orange, rött, gult och lila. Den lilla likaså, men det verkar inte som att han bryr sig så mycket än, så honom kan man trä på vad som helst så länge det är kläder. Rosa är något som de inte direkt dras till men det kan bero på att JAG hatar rosa och alltid har gjort. Det finns inte så mycket rosa här hemma, men jag FÖRSÖKER ha lite rosa saker som pennburkar, handdukar och så vidare bara för att färgen inte ska uteslutas helt här hemma.

Jag personligen bryr mig inte så mycket om det är en Hello Kitty på skolväskan nästa gång den inhandlas, eftersom jag tycker det är lite gulligt. (Fast det kanske är ett osunt uttryck för min innersta önskan att i alla fall EN av ungarna hade kunnat få vara en tjej...) Sambon däremot lär ha åsikter om det är den figuren på väskan, han avskyr den, haha.

Jag tycker att även dessa Hello Kitty-väskor är extremt "tjejiga" men jag hade bara velat att sonen var nöjd.

Poängen är i alla fall att vi inte motsätter oss genus här hemma. Vi är bara inte jätteaktiva med att utöva det. Jag ska ärligt säga att jag ser inte ett problem i att kalla mina barn för pojkar, killar och grabbar. De råkade ha snoppar när de föddes, då tillhör de också den ena av två sorter (ok tre, för jag har faktiskt träffat på en handfull tvåkönade människor, hermafroditer.) och för mig är det ingen big deal att beskriva dem som killar i stället för barn.
Där kan jag tycka att en del av genusanhängarna är rent ut sagt löjliga. Jag är helt för att man inte ska döma människor baserat på vilken färg de har på kläderna eller vilken frisyr de har. Men jag tycker det är upp till var och en  hur man uttrycker sig. Jag har lite svårt att sympatisera med såna som blir galna av frustration för att jag presenterar mina barn som "mina söner" i stället för just "mina barn". Det känns som att då har man lite för mycket fritid. (Och just därför så försöker jag jobba med min aversion mot "Hen" för den är inte logisk och min egen reaktion vs min åsikt här ovan är ett strålande exempel på hur vi människor är fyllda av dubbelmoral!)

Så. Genus är inget vi DISKUTERAR så ofta här hemma. Men vi använder oss av det då och då utan att tänka på det. Och mer engagerat än så lär det nog inte heller bli här. Vi är för ointresserade. Vi, och i synnerhet jag själv, tenderar att tycka att livet är för kort för att tjafsa om skitsaker. För oss är genus ett I-landsproblem som åtminstone jag har svårt att se hur folk orkar älta fram och tillbaka i oändlighet. Men det är ju upp till var och en vad man roas eller engageras av... :)